Rebeccaan

Jag vet att ni inte vågar fråga mig rakt ut. Men här får ni min historia. Min kamp mot denna ätstörning. Denna ätstörning som fortfarande sitter kvar så sjukt hårt även om det inte "syns" längre. Jag är inte frisk bara för att jag har gått upp i vikt, för det var inget jag valde själv.

Det hela började i 8:an tror jag. Jag fick de där tankarna om att jag ville gå ner i vikt, jag ville bli smal som alla andra. Jag har aldrig varit sådär riktigt smal som mina vänner var när vi var mindre. Då innan vi tjejer börjar få former. Jag var den där lite större tjejen. Jag bestämde mig då i 8:an iallafall att jag skulle bli mindre, jag skulle bli fin. Jag började lägga upp mindre mat på tallriken. Jag skulle inte äta sånt där mer onyttigt i veckorna, bara på helgerna. Sen blev det inte ens det. Jag började promenera mera och sedan kom springningen in i bilden. Alla såg att jag rasade i vikt, men mina föräldrar var inte oroliga så länge dem såg att jag åt. Jag såg ingen skillnad, jag förstod inte vad folk pratade om. Vadå gått ner i vikt? Jag tyckte att jag var precis lika fet som förut. Jag såg inte att mina vänner började få former. Jag tyckte fortfarande att jag var störst av alla. Jag var inte nöjd och slutade tillslut att äta lunch i skolan. Då slapp jag mina föräldrars frågor och påpekande. Det jag inte visste var att mina lärare la märke till min viktnedgång och började hålla koll i skolan. Några av mina närmsta pratade med lärare om att de även var oroliga. Det blev samtal hem till mina föräldrar som fortfarande inte var så värst oroliga då de såg att jag åt hemma hemma.

Sen kom vi till 9:an. Vi skulle tillslut ha våran skolbal. Jag hade hittat en klänning jag tyckte om sjukt mycket, men innehållet i den gillades inte. Den satt fult på mig, jag skulle inte bära en sån fin klänning med min kropp. Jag skulle gå ner lite till, till balen. Jag åt mindre och började springa nästan flera gånger om dagen. Ännu mindre onyttigt blev det. Jag skulle sluta med detta sen efter balen sa jag till mig själv. Men inte var jag nöjd då balen kom. Jag stod nästan gråtandes nån timme innan balen då jag såg mig själv i spegeln.

Då vi haft våran bal kom ju vårat älskade sommarlov. Sommar betyder stranden. Jag började springa en mil om dagen. När jag inte orkade det cyklade jag MINST en mil om dagen. Det blev oftast mer. Jag slutade äta kött och började äta vegetariskt som jag tyckte kändes "fräschare". Jag minskade mer och mer på riktig mat. Jag valde att äta fil eller liknade till middag och lunch ist. När jag absolut blev tvingad eller när jag väl åt mat var det ytterst lite. Jag visade mig inte på stranden med uppblåst mage, då valde jag att stanna hemma. Om jag stoppade i mig onyttigheter blev det ingen mat. Om det blivit mycket var jag tvungen att springa en bra sträcka och sen inte äta på dagen efter. Det var i somras det hela spårade ur. Slutade med riktiga måltider och blev träningsnarkoman. Jag träffade underbara människor denna sommar och hade även en sommarkärlek. Jag fick komplimanger dagligen och fick höra hur fin jag var, men jag lyssnade inte på någon. Inte en enda.

I höstas började jag mitt första år på gymnasiet. Jag hamnade i en underbar klass och mådde allmänt bra helt enkelt! Men detta med maten satt kvar så hårt, så hårt. Träningen dödade mig. Jag tränade och tränade utan att äta ordentligt. När jag fick reda på att vi skulle gå och väga oss och grejer hos skolsköterskan fick jag en klump i magen. "Jag kan ju inte väga så här mycket när jag ska dit". Tog mig dit iaf och fick en vikt. Hon såg direkt att det var något som inte stämde. Kurvan ska gå uppåt med tanke på att vi tjejer får våran mens och kurvor när vi blir äldre. Min kurva gick neråt. Mina föräldrar hade då börjat insett mitt problem då dem såg att jag inte ens åt hemma. De hade kontaktat läkare och jag väntade på en tid.

Jag fick tillslut en tid i Tierp hos läkaren på BUP. Där hadde man ju hört att dem var så bra, not. Fick träffa en läkare och ta en vikt. Jag hade då gått ner ungefär nått kilo sådär sen jag vägde mig hos skolsköterskan. Fick prata med läkaren om hur jag kände med allt och om mina matvanor förtillfället. Han tog mig inte alls på allvar kändes de som. Eller, jag tyckte inte att det var nått allvarligt i det hela, men han tog inte mina föräldrar på allvar då. De ville ha mig till Uppsala. Men det fanns väl dem som hade större problem enligt honom. Jag fick iaf en ny tid där och skulle komma tillbaka om 2 veckor och ta en vikt.

Jag kom tillbaka efter de där två veckorna för en vägning. Jag hade gått ner 2 kilo på dessa veckor. Det låter lite, men när man inte väger så pass mycket så är det en del. Sköterskan fick lite smått panik och skulle göra allt för att jag skulle bli skickad till en läkare i Uppsala.

Jag fick en tid direkt veckan efter hos en läkare i Uppsala som skulle se och bedömma det hela. Vikttagning, 0,5 kg ner. Blodprover och prat. Jag fick en matlista jag på direkten skulle börja följa.

Inte kunde jag börja följa denna lista inte. När man själv är van vid att äta en macka på morgonen för att klara skolan och sen ett äpple till middag kan man bara inte stoppa i sig tex. 3 potatisar och 8 köttbullar bums sådär. Det var ungefär så en vanlig portion såg ut på listan. Det känns så sjukt tungt att veta att jag tillslut måste kunna få i mig de där, för sådär mycket åt jag inte ens innan det hela spårade ur. Ingen skola skulle det bli för mig heller förrän jag började äta. Det som kändes mest, det var det jag skulle försöka kämpa för.

Men eftersom jag inte klarade det hela och var så pass ätstörd blev jag skickad till ner på ätstörningsenheten. Det började såklart med en vikttagning, ännu 0,5 kg ner. Jag låg nu på 10 kg undervikt. Visst, jag kanske inte var så sjukt smal, men det hela hade fortsatt och fortsatt om jag inte fått hjälp. Jag nådde ner till min målvikt, men inte var jag nöjd. Jag fick iaf strikta order om hur vi skulle gå tillväga med maten. Jag skulle komma tillbaka om en vecka. Ingen vägning hemma och promenader skulle det bli för mig. Jag hade då ingen kontroll alls. Jag vägde mig annars MINST 2 gånger om dagen. Jag var bara tvungen att promenera. Något som hade satt sig där inne så hårt.

Jag klarade bara inte det här med maten. Jag fick inte ner mycket alls. Jag grät efter varje måltid även fast jag inte ens fått i mig en fjärde del av det som låg på tallriken. Jag grät över lite youghurt som jag nu äter dagligen som kvällsmål. Dessa veckor var ett helvete. Det gick upp och ner hela tiden, även vikten. Jag hade en sån stor ångest så jag knappt kunde andas ibland. Dessa tankar höll bokstavligen på att döda mig. Jag var nära på att få åka in på enheten och äta där eftersom jag inte klarade av att äta hemma. Men det bara vägrade jag, så jag svalde och försökte stå ut.

Jag började tillslut se att jag växte och växte. Det blev så sjukt jobbigt så jag var nära att hamna på ruta ett igen. Men detta med skolan höll mig kvar där på den lilla vägen jag hade kommit. Jag klarade bara inte av att sitta hemma, inte få gå i skolan, promenera eller gå på stan. Jag kämpade och kom tillslut tillbaka till skolan. Fick dock först äta lunch hemma och sedan med mamma i ett rum på skolan. Sen började mattanterna få lägga upp mat till mig så jag fick börja äta ute i matsalen med dem andra. Det gör dem även nu. Men jag slarvar, det gör jag.

Detta har vart den värsta tiden i hela mitt jävla liv. Det är fortfarande så sjukt jobbigt. Jag jämför mig alltid med tjejer när jag tex. går på stan. "Hon är smalare, hon är så sjukt mycket sötare än mig". Jag tittar mig i spegeln säkert minst 10 gånger om dagen. Jag fattar bara inte. Jag får komplimanger dagligen, folk påpekar alltid hur söt och fin de tycker jag är. Men jag har alltid haft dåligt självförtroende och kommer alltid att ha. Den jag hatar mest är mig själv. Jag kommer även aldrig få ett bra förhållande till mat igen, aldrig.

Tjejer, tänk efter riktigt noga innan ni bestämmer er för att börja försöka gå ner i vikt. Det hela kan gå alldeles för långt. Det hela kan gå åt helvete rent ut sagt. Ibland saknar jag tiden jag var som sjukast. Jag såg inte då, men jag ser nu. Och det är nu jag ser och absolut inte förstår vad jag klagade på. Och detta är sjukt, för så sjuk jag var, vill man inte vara. Om det hela hade fortsatt hade jag tillslut blivit inlagd. Att sitta inne som en isbit och känna illamående och yrsel dagligen är rent ut sagt ett helvete kan jag säga er. Att inte orka nånting, inte orka med sig själv. Men jag stod ut med detta, för jag strävade efter och skulle ha en kropp jag inte blir lyckligare av.

Jag säger det igen och igen. Om jag ändå inte satt mig i denna skit.