Rebeccaan

Idag är en dålig dag. Idag är en sån dag jag bara vill skrika på alla, skrika efter någon som förstår. Jag är på väg åt helt fel håll igen. Jag orkar inte en tredje gång.. 3 jävla år har jag slösat bort på det här. Jag kommer ha missat ett halvår av min gymnasietid då jag vart sjukskriven.. Jag kan inte missa mer nu.

Jag tänkte fortsätta på mitt andra inlägg jag skrev när jag precis var tillbaka i skolan efter min första sjukskrivning. Jag skriver det här för min egen skull. Allt jag skriver här på bloggen skriver jag för min egen skull, så jag kan gå tillbaka och kolla.

Ni såg ju hur det gick i skolan för mig när var tillbaka.. Likadant gick det under sommaren. Det var svårt, sjukt svårt. Jag kan inte det här med att visa mig i lite kläder. Men för att kortfatta det hela så gick det guppigt framåt mot i oktober. Då blev det svårare igen. Jag var inte mig själv alls.. Jag orkade inte. Det fortsatte så här till i januari. I januari kom ett riktigt jävla bakslag. Jag minns hur jag satt på praktiken och tänkte tillbaka på mina små knep. Det var så det började igen. Min strävan efter något som är så sjukt.

Jag hann inte långt innan jag bröt ihop på ätis och faktiskt berättade hur det låg till. Att jag hade börjat igen.. "Jag förstod inte hur människor orkade gå". Den kommentaren kommer alltid beskriva hur dåligt jag mått.

Eftersom dem vet hur sjuk jag har vart och att dessa bakslag gå rent åt helvete igen så bestämde dem att det skulle bli dagvård för mig. Dagvård på ätstörningsenheten i Uppsala betyder: taxi till sjukhuset, frukost, vila, frukt, läsa/pyssla/korsord, lunch, vila, läsa/pyssla/korsord, mellis, taxi från sjukhuset. Jag var inte den smalaste denna tid eftersom jag hade tagit hand om det värsta hemma när jag fick kontakt med enheten vintern 09, så det var hemskt att vistas bland alla ätstörda, smala tjejer. Det hemskaste var att jag visste att jag hade vart precis där, precis där i början av kampen.

Dessa månader på enheten var inte roliga alls. Jag fick även inte göra ett dugg hemma förutom att ta det lungt. Det var det värsta, att inte få åka in till stan, att inte ens få gå ut och träffa mina vänner.. Ni förstår ju då hur glad jag var under mina helger.. Jag som alltid måste göra saker.

Tillslut så gick det iallafall bättre och jag fick börja lite sjukhusskola uppe på sjukhuset. När man börjar längta tillbaka till skolan så förstår man att något inte är som det ska..

Sen fick jag ju även tillslut börja lite riktigt skola. Jag fick gå förmiddagar och sedan ta taxi till Uppsala för lunch och mellis på enheten.

Sen kom tiden då jag skulle börja träna på att äta lunch i skolan igen. Eftersom jag vet hur det gick förra gången så bestämdes det att jag behövde mer stöd. Jag började äta med skolsköterskan ute i matsalen några gånger, något som gick bra. Sen testades det med my friends. Det gick, men jag åt ju inte mina portioner som jag ska så klart.. Dock kom precis sommarlovet, så det problemet återstår.

Nu sitter jag här med mitt älskade sommarlov. Ett sommarlov jag har slarvat så sjukt mycket under. Dessa festhelger är värst. Alldeles för lite mat och sömn, något som gör att huvudet snurrar igång ännu mer. Jag fick mig faktiskt en tankeställare för någon helg sen, så jag har försökt att tagit det lungt nu. Men det har inte hjälpt i överhuvudtaget.

När jag är med mina vänner försöker jag sköta mig. Jag försöker även unna mig och tackla denna ångest, men det är inte lätt.. Jag måste alltid veta att jag missat något på min matlista just denna dag för att kunna stoppa i mig något gott. Just i studen när det är godis eller liknande som åker ner och då jag inte är ensam så funkar det alldeles utmärkt, men sedan kommer det när huvudet får tänka efter.

Jag förstår fotfarande inte vad det är jag vill ha. Jag har världens underbaraste vänner och familj. Jag har klarat av skolan hittils även fast sjukskrivningar varit med i bilden. Jag blir snart hela 18 år och nästa år står studenten på schemat. Vad vill jag åt? Jo, något som förstör dig, något som du inte alls mår bra av. Du blir inte lyckligare av en smal kropp. Detta jävla samhälle är sjukt, men det var tyvärr det som förstörde mig. Förstörde mitt förhållande till mat. Jag kommer aldrig aldrig få ett bra förhållande till mat igen. Jag äter nu, jag unnar mig nu. Men ska du må dåligt efter? NEJ.

Jag måste bryta detta nu innan det går för långt igen. För bland annat min familjs skull. Jag får en klump i magen när jag tänker tillbaka på vad de har fått gå igenom. Jag har vart hemskt under dessa år.. Min fina syster som påverkats av min skit..

Jga får helt enkelt leva med att det är så här jag ska se ut, att det är så här jag ska se ut för att må bra. Men det är inte kul att byta kläder 10 gånger innan du går ut för att "inget passar". Det är inte kul att spendera halva dagen framför spegeln. Det är inte kul att en klump i magen innan du ska iväg på fest.

Jag säger det för 1000 gången nu tror jag.. Om jag ändå inte satt mig i denna skit.